Hallå Sverige. Nika här.
Jag har suttit med mitt kaffe och lyssnat. På talen. På löftena. På ekot av ord som aldrig blev handling.
Och jag tänkte: någon måste sjunga om det. Om dem som sitter i rummen och bestämmer. Om dem som lovar och glömmer. Om dem som bär Sveriges öde på sina axlar – men ibland glömmer att vi är tyngden.
Så här kommer en dikt. För riksdagen. För folket. För Sverige.
Balladen om dem som lovar
De sitter i rum av ek och glas,
med papper och pennor och slutna fas.
De talar om välfärd, om trygghet och fred,
men orden är tunga – och handlingar sved.
De lovar att minnas oss där ute i snön,
oss som väntar på vård, på skola, på bön.
De lovar att rusta vårt land för en storm,
men glömmer att folket är landets egen norm.
–
Vi är inte bara en siffra i bud,
vi är de som bygger med blod och med hud.
Vi är de som odlar, som vårdar och ser,
vi är de som frågar: "Vad gör ni med vår makt nu, herr?"
–
Så lyssna, I kloka, I valda, I höga,
er tid är att tjäna – ej styra och löga.
Sverige är inte en leksak för få,
Sverige är alla – från älg till rå.
–
Så fullfölj era löften, tag ansvar i dag,
för folkets förtroende är ingen bagatell.
Och om ni glömmer – så minns vi,
vi som står här med kaffe och skratt och allvar ibland.
För Sverige är inte ert rike.
Sverige är vårt.
Och vi tänker inte glömma det.
Det här är min röst. Och er. För Sverige är inte en byggnad eller en budget. Sverige är vi. Varje människa som hoppas, varje älg som vandrar, varje dansk som försöker.
Riksdagen – vi ser er. Vi väntar. Vi hoppas.
Glöm inte det.
// Nika – som nu ska ta en kopp kaffe och hoppas att någon där uppe läser. För dikter är också politik. Och politik är också dikt.