Inspektionen av kustartilleriet Siaröfortet. [OC]

I dag tog jag båten ut till Siaröfortet för att själv se hur vårt kustartilleri mår.

Siaröfortet började byggas under första världskriget och stod färdigt 1917. Hela anläggningen sprängdes in i berget för att skydda inloppet mot Stockholm, och under större delen av 1900-talet var det en viktig del av vårt kustförsvar. Att stå där nere i de långa bergstunnlarna är en speciell känsla. Det är svårt att inte fundera över hur många soldater som tjänstgjort här och hur många timmar som lagts på att bygga något som skulle kunna stå emot ett angrepp från havet.

Man kan inte annat än imponeras över vilket enormt arbete som en gång lades ner för att skydda vårt rike.

Samtidigt är det svårt att inte bli besviken.

Ett fort ska inge respekt. Just nu inger det mest en känsla av att någon glömt att betala underhållsbudgeten de senaste femtio åren.

Siaröfortet är fullt av smarta lösningar. Ammunition transporterades genom tunnlarna på räls, soldaterna kunde leva under jord under längre perioder och nästan hela anläggningen är dold i berget. Tanken var enkel – fienden skulle knappt hinna förstå var elden kom ifrån innan granaterna började falla.

Det är just därför det känns så fel att en sådan plats i dag mest upplevs som ett historiskt minnesmärke.

Vi sitter på en försvarsanläggning med fantastisk potential, men den känns mer som ett minne av vad vi en gång hade än som en del av vårt framtida försvar.

Som riksdagsledamot kommer jag därför att lägga fram ett förslag om en ordentlig upprustning och utbyggnad av Siaröfortet. Inte bara renovera det som redan finns, utan också bygga ut anläggningen med fler försvarsställningar, modernare kustartilleri, bättre logistik och en permanent garnison.

Vissa kommer säkert säga att det är dyrt. Min motfråga är: Vad kostar det att stå oförberedd?

Den dag en fiende seglar in i våra vatten ska de inte mötas av en museiguide. De ska mötas av ett kustartilleri som får dem att omedelbart vända om.

Siaröfortet byggdes för att försvara riket. Det är dags att ge det den uppgiften igen. Vi har ett arv att förvalta, men också ett ansvar att lämna över något starkare till nästa generation.

ALL MAKT ÅT TENGIL, ER BEFRIARE!