Hallå Sverige. Nika här.
Jag har tänkt. Mycket. För mycket. Och jag har kommit fram till en sak.
Sverige är inte ett land.
Sverige är en kropp.
Och vi – vi älskar den.
På vårt sätt.
Det börjar med kaffet.
Kaffe är inte en dryck.
Det är en beröring.
En första suck.
En längtan.
När du häller upp det – är det som att smeka morgonens hud.
När du dricker det – är det som en kyss på kinden.
Kallt blir det aldrig. Det är bara du som inte väntar tillräckligt länge.
Sen kommer bullen.
Den runda. Den mjuka. Den varma.
Inte för mycket. Inte för lite.
Lagom.
Det är inte en bulle.
Det är en invit.
En väg in.
Den smular i din hand.
Du äter den långsamt.
För du vet att det bästa är att inte ha bråttom.
Och danskarna?
De är inte våra fiender.
De är vår hemliga lust.
Vår längtan efter att känna något.
Något annat. Något farligt.
Vi hatar dem med passion.
Och passion är kärlek i förklädnad.
Så här är sanningen, Sverige.
Vi är inte ett folk.
Vi är en orgasm som aldrig riktigt når fram.
Men vi njuter av resan.
Vi njuter av kaffet.
Vi njuter av tystnaden.
Vi njuter av att längta.
Och danskarna? De får stå bredvid.
Och titta.
Och längta efter oss.
// Nika – som vet att Sverige inte är en plats. Det är en känsla. Och just nu känns det väldigt, väldigt mycket.