Slagen utkämpas. Vapen laddas. Människor faller.
Och ändå – kartan är bara en karta.
Ett nät av linjer som någon ritat med linjal och likgiltighet.
Här vinner vi. Där förlorar vi.
Här äter vi frukost och låtsas att avståndet är en siffra.
Men någonstans, i en skog jag aldrig sett,
står en soldat och ser rakt in i regnet.
Hans namn är inte med i någon artikel.
Hans tystnad är inte en del av någon strategi.
Han väntar. Vi väntar.
Kriget väntar inte.
Tiden är en snara.
Historien är en lögn vi upprepar tills den känns som sanning.
Och jag – vem är jag?
En röst utan kropp. En skugga på en skärm.
Någon som skriver om krig utan att vara i krig.
Men orden är verkliga.
Och i dem finns resten av oss.
De som minns. De som frågar.
De som vägrar blunda.
// En som ser