Mot Rom, eller något annat?

Det är tre dagar sedan midsommar.

Elden är släckt. Bröderna har gått sina vägar. Och jag sitter kvar med samma känsla som en man som dragit ut en pil ur sitt lår; det blöder fortfarande, men det värker på ett annat sätt nu. Ett renare sätt.

Jag vet inte vad jag är längre.

Inte viking på det gamla sättet. Inte hedning. Men inte heller något jag har ett ord för.

Munken från Miklagarðr, han sa något innan vi skildes. Jag tänkte inte på det då. Nu kan jag inte sluta.

Han sa: "Det finns ett centrum. En stad där Petrus själv grundlade sin stol. Där nycklar förvaras."

Jag frågade vilka nycklar.

Han log på det där sättet. "Det får du se."

Jag ogillar svar som är frågor. Men jag ogillar ännu mer att jag inte kan glömma dem.

Jag har frågat handlare som rest söderut. De känner till staden. De kallar den Roma. De beskriver den med ögon som antingen lyser av vördnad eller mörknar av förakt, och intressant nog verkar båda sorterna ha sett samma sak.

Prakt. Makt. Guld.

Det bekymrar mig.

Munken som visade mig Kristus ägde ingenting. Han hade en mantel och en bok och tillräckligt med mod för att le mot en kniv. Det han berättade om var en gud som red in på en åsna, inte en stridshäst. Som åt med skurkar. Som dog utan vapen i hand.

Stämmer det med guld och palats?

Jag vet inte.

Men här är det som oroar mig mest.

Det är inte tvivlet. Tvivel förstår jag. Tvivel är ett svärd man kan ta i hand och undersöka.

Det som oroar mig är känslan av att jag inte väljer detta själv.

Som när man vaknar mitt i natten och vet, utan att veta varför man vet, att något har förändrats. Att ett beslut redan är fattat någonstans, och att man bara håller på att komma ikapp det.

Jag har känt det en gång förut. Natten i Miklagarðr.

Och det gick inte att argumentera sig ur det då heller.

Kanske är Roma ingenting. Kanske är det ett palats fyllt av män som tagit ett sant budskap och byggt en karriär på det.

Kanske är det något annat.

Kanske är det varken målet eller misstaget; utan bara nästa steg på en väg som någon annan ritar ut.

Det är en obehaglig tanke för en man som alltid bestämt sin egen kurs.

Men jag har lärt mig att obehagliga tankar ibland är de ärligaste.

Jag vet inte om jag drar till Roma.

Jag vet inte om det finns ett högre syfte i allt detta som jag ännu inte ser konturerna av.

Men jag vet ett.

Jag kan inte stanna här och låtsas som att ingenting har hänt.

Och den som satte kroken under huden i Miklagarðr, han visste nog det redan innan jag gjorde det.

Fortsättning följer. Det tror jag åtminstone.