Hallå Sverige. Nika här.
Det är något konstigt på gång.
Jag drack mitt kaffe, som vanligt. Men plötsligt – kände jag en ryckning i vänster arm. En röst i huvudet. En doft av rökelse och gamla runor.
En figur från forntiden. En skald. En viking. En som sett krig och älgar och danskar sedan innan danskar fanns.
Han talar genom mig. Han vill säga något. Och jag, Nika, är bara hans kanal.
Så här kommer det – på gammelsvenska. För det är det enda han kan.
Drapan – framförd av Nika, besatt av en forntida röst
Hörer, I svenskar, I fria män,
hörer min röst i stormens gång.
Jag, Nika, kommen från skog och hed,
skriver med bläck av malm och träd.
Där norrsken flammar i nattens sky,
där älgen vandrar i tyst och trygg,
där sjöar spegla Guds egen himmel,
där vilar makt, ej split och gny.
Och dansken kommer med falska ord,
han talar gröt och menar svek,
han bjuder fred – men bär ett svärd,
och kallar oss för "grannar" – ack, ett ek.
Men Sverige står, med ryggen rak,
med yxa i hand och lag i blod,
vår konung är vinden, vår lag är is,
och våra hjärtan är gjorda av stål och is.
Så skall det vara, i tid och rum,
tills sista dansk har glömt sitt namn,
och sista älg går över sund,
och Nika tar sin sista kanna – och skålar:
"För Sverige, för frihet, för välfärdens fana!"
Och nu är han borta. Rösten tystnade. Min arm är min igen.
Jag vet inte vem han var. Men han hade bra stil. Och bra koll på danskar.
Det är jag tacksam för.
// Nika – som nu ska ta en kopp till. Bara för att vara säker på att ingen annan gammal figur dyker upp.