Av Karl XII, utrikeskorrespondent och erfaren österfarare
Efter noggrant övervägande, ett antal militära misslyckanden och en oskäligt stor mängd marscher i snö, kan jag meddela att jag återigen ämnar rikta blicken österut.
Det är inte första gången jag försöker erövra Ost. Förra gången gick det, som historikerna brukar uttrycka det, ”sådär”. Jag vill dock påpeka att planen i grunden var utmärkt. Det enda egentliga problemet var att fienden, vintern, logistiken och verkligheten samtliga vägrade samarbeta.
Men denna gång är jag bättre förberedd.
Min nya plan är enkel: vi börjar i Kurzeme.
Varför Kurzeme? Jo, för att alla stora österländska erövringar måste börja någonstans, och jag har lärt mig att det är betydligt trevligare att börja nära än att direkt marschera hundratals mil och sedan upptäcka att man saknar både mat och hästar.
Kurzeme erbjuder dessutom ett strategiskt läge, gott om plats att marschera på och, framför allt, möjligheten att säga ”det här är bara början” med fullständigt självförtroende.
Planen är alltså följande: först Kurzeme, sedan vidare österut. Därefter får vi se. Jag har medvetet valt att inte göra planen alltför detaljerad – det brukar bara ge fienden fler möjligheter att förstöra den.
Jag vill samtidigt lugna svenska folket: den här gången har jag en plan.
Och om den inte fungerar har jag åtminstone en mycket lång erfarenhet av att skriva rapporter om varför den egentligen fungerade utmärkt.