Plikten kallar!

Soldater…

Idag bar vinden med sig en bitter smak. Vi gick ut med huvudet högt och kom tillbaka med sår, förluster och tyngden i bröstet som bara ett äkta nederlag kan ge. Men hör mig nu… och hör mig väl:

Vi får inte tappa modet.

Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin.

Krig avgörs inte av ett enda slag. Krig avgörs av hjärtan som vägrar ge upp, av viljor som inte knäcks hur hårt stormen än slår.

Era hjärtan, era viljor, era steg i leran, de är starkare än allt som försökte bryta oss.

Ja… den svenska fanan är sargad. Den har slitits i vinden, den har färgats av jord, svett och blod.

Men hör detta, soldater:

Den svenska fanan står ändå upp.

Och det gör vi också.

Vi bär inte vår styrka i antalet soldater, utan i glöden som brinner inuti vårat bröst.

I löftet vi gav varandra att resa oss när vi faller. I stoltheten att kämpa för något större än oss själva.

Så låt fienden tro att vi är svaga.

Låt dem tro att de sett det värsta och bästa vi kan ge.

Låt dem tro att vi ska krypa bort och gömma oss.

För när vi återvänder, och det ska vi, så kommer marken själv darra under våra steg. Då kommer våra rop eka högre än dessa nederländska skuggor. Då kommer våra vapen, våra tummar och våra hjärtan tala med en kraft de inte längre kan möta.

Striden är inte förlorad.

Den har bara börjat forma oss till det stål vi måste vara.

Så res er upp, samla era krafter, blicka mot horisonten och vet detta:

Hugg på, nordiska söner.

Hugg på!