Plötsligt försvinner du

Det märks först om kvällarna.

Hur ljuset inte riktigt orkar stanna
lika länge som förut,
hur solen sjunker bakom träden
med en annan sorts trötthet.

Ännu luktar gräset varmt.
Ännu ligger sjön blank mellan tallarna
och någonstans slår en altandörr igen
medan kaffet kallnar i en kopp.

Men luften har förändrats.

Det finns någonting tunt i vinden nu,
en påminnelse om september,
om jackor över bara armar
och morgnar där daggen stannar kvar,
lite för länge.

Björkarna är fortfarande gröna,
men jag tycker mig ana
att de redan vet.

Snart kommer de släppa taget
om allting de burit sedan maj.

Och kanske är det därför
svensk sommar gör så ont att älska.

Den kommer aldrig för att stanna.

Den kommer med syrener och ljusa nätter,
med jordgubbar på fingrarna,
myggbett på benen,
regn mot ett öppet fönster
och den märkliga känslan av
att tiden för en gångs skull
har glömt bort oss.

Sedan en kväll i augusti
står man plötsligt där,
och märker att mörkret har kommit tillbaka.

Inte mycket.

Bara lite.

Men tillräckligt.

Så jag försöker minnas allting.

Värmen mot huden.
Doften efter regnet.
Fåglarna som aldrig verkade sova.
Hur himlen fortfarande var blå
fast klockan blivit alldeles för mycket.

Jag försöker hålla kvar sommaren
utan att krama sönder den.

För ännu är den här.

Ännu finns kvällar kvar
att sitta ute i,
ännu finns solvarma stenar
och öppna fönster
och barfota steg genom gräset.

Men någonstans långt borta,
har hösten redan börjat gå mot oss.

Och den svenska sommaren,
den vackra, korta.

Står kvar en stund till
i dörröppningen..

Som om också den
har svårt att säga adjö.