Jag har hört vad ni säger om mig.
Tyrann. Förtryckare. Ond härskare.
Men nu räcker det.
Jag är Tengil, och jag tänker berätta hur det faktiskt låg till.
När jag kom till Nangijala såg jag ett splittrat rike. Törnrosdalen hade dessutom ett litet problem: Katla härjade fritt och åt folk.
Vad gjorde jag?
Jag byggde en mur runt hela dalen för att skydda invånarna.
Men det var tydligen inte tillräckligt.
Så jag och mina män gjorde det enda rimliga: vi gick ut och slogs mot en eldsprutande drake.
Och vet ni vad?
Vi besegrade henne.
Men dödade vi henne?
Nej.
Jag tämjde henne.
Jag valde alltså barmhärtighet framför att avliva ett livsfarligt monster som bokstavligen kunde bränna människor till aska.
Och ändå är det jag som kallas ond.
Sedan kommer Jonatan Lejonhjärta och bestämmer sig för att starta revolution mot mannen som byggde muren för att skydda folket.
Han hjälper rebeller, befriar fångar och försöker störta mig.
Jag kallar det statskupp.
Ni kallar det frihetskamp.
Och när jag använder Katla för att upprätthålla ordningen kallar ni mig tyrann.
Hyckleri.
Jag försökte skydda Nangijala.
Jag byggde murar.
Jag skapade ordning.
Jag tämjde Katla när jag hade kunnat döda henne.
Jag var faktiskt barmhärtig.
Men det är tydligen så historien fungerar.
Den som vinner blir hjälten.
Den som förlorar blir skurken.
Så nästa gång någon berättar sagan om Bröderna Lejonhjärta, fråga er:
Vem var egentligen tyrannen?
Jag?
Eller två bröder som kommer till mitt rike och försöker störta regeringen?
Jag behöver inte skrika.
Jag behöver inte argumentera.
Jag ger bara Tengil-blicken.
All makt åt Tengil er befriare!