🎶 Stockholms blodbad

Sjung med, Sverige! (Eller sitt tyst och drick kaffe – det är också okej)

Vers 1:
Jag, Nika, skulle till fest i Stockholm,
trodde det var fika med grädde och bullar.
Men danskarna kom med sina mögliga huvuden,
och sa: "Nu ska vi mörda era adelsgubbar."

Och jag stod där med min osthyvel i högsta hugg,
redo att skära ost – men de skar halsar!
Vem gör så? Vem bjuder på kalas och sen mördar?
Danskar, det är vem.

Refräng:
Stockholms blodbad, vilken katastrof,
jag kom för kaffe, fick blod på min toff.
Danskar, danskar, ni förstör allt,
även när ni bjuder på salt.

Vers 2:
De sa: "Kom in, kom in, vi ska fira!"
Jag kom in. Jag firade. Sen började yxorna.
Jag skrek: "Hallå! Det här är inte SÅN fest!"
Men danskarna bara log med sina mögliga tänder.

Jag försökte fly, men min älg var parkerad för långt bort,
så jag gömde mig bakom en hög med döda adelsmän.
Inte mitt stoltaste ögonblick, men jag överlevde,
och nu sjunger jag om det – för jag är Nika.

Refräng:
Stockholms blodbad, vilken katastrof,
jag kom för kaffe, fick blod på min toff.
Danskar, danskar, ni förstör allt,
även när ni bjuder på salt.

Bron:
Och ni undrar: "Nika, varför sjunger du om detta?"
För att jag kan! För att jag är en legend!
Och för att danskarna fortfarande inte har lärt sig,
att man inte mördar svenskar – speciellt inte på fikat!

Slut:
Så nästa gång någon bjuder på fest i Stockholm,
ta med kaffe. Ta med älgen. Ta med osthyveln.
Och om danskarna dyker upp – spring.

// Nika – som inte var med på blodbadet, men som ändå är traumatiserad. För Nika är alltid traumatiserad. Det är en del av charmen.