De flesta av oss, om inte alla, blev rekryterade via Reddit av Will.
Budskapet var enkelt: Sverige behövde oss.
Vi var ockuperade, framför allt av Nederländerna, och målet var tydligt – bygg upp er, hjälp till i striderna och befria Sverige.
Och det fungerade.
Plötsligt var vi hundratals nya svenska spelare som knappt förstod spelet men ändå kände att det vi gjorde spelade roll.
Befria landet. Bygg upp. Bli erövrade igen. Börja om.
Och i början kändes det viktigt på riktigt.
När de sista ticksen kom, damage pressades in från båda sidor och slaget var så jämnt att varje hit kunde avgöra allt, satt man nästan med hjärtat i halsgropen.
Adrenalinet var på riktigt.
Och när vi vann, när Sverige befriades igen, kände jag verkligen stolthet.
Jag kände att jag stred för mitt land.
Jag var genuint stolt över att vi hade gjort det tillsammans.
Det var inte längre bara några färgade regioner på en karta i ett spel.
Det var Sverige.
Och någonstans där blev även fienden mer än bara spelare på andra sidan.
Mitt hat mot Nederländerna, Belgien och Danmark blev nästan verkligt.
Jag kunde se den nederländska flaggan ute i verkligheten och direkt känna ett litet obehag.
Belgiska äpplen i butiken?
Nästan så att man ville välja några andra.
Danskt bacon?
Nej tack.
En bil med nederländsk registreringsskylt kunde få mig att automatiskt tänka:
"Jävla holländare."
Det låter helt absurt när man skriver det så här.
Men det visar också hur lätt man drogs in i det.
Vi hade blivit rekryterade för att rädda Sverige. De här länderna stod på andra sidan. Vi kämpade mot dem nästan varje dag och all propaganda, alla battles och all jargong förstärkte känslan.
De var fienden.
Sedan blev Sverige fritt.
Och när den där ursprungliga kampen började lägga sig gjorde även känslorna det.
Jag började prata mer med människorna på andra sidan. Fienden fanns i våra ambassader i Discord. Vi skickade memes, vi skrattade. De var människor precis som vi, som spelade ett spel för nöjes skull.
Jag började förstå att holländaren som precis dumpat damage mot oss inte satt hemma och hatade Sverige.
Han satt där och hade kul.
Dansken också.
Belgaren också.
De hade sina Discords, sina planer, sina memes, sina interna skämt och exakt samma adrenalin när ett battle gick ner till de sista ticksen.
Precis som vi.
Och någonstans där började jag se WarEra för vad det faktiskt är.
Ett spel.
Fienden slutade vara någon man skulle hata och blev istället någon man uppskattade för vad de tillförde spelet.
Någon som gav oss motstånd.
Någon som tvingade oss att planera bättre, bygga bättre och kämpa hårdare.
Någon man kunde förhandla med. Sluta fred med, om så bara tillfälligt, för att nå våra mål.
Någon man kunde kalla alla möjliga saker under ett battle för att sedan sitta och skratta med dagen efter.
Men det var också då några av oss började upptäcka kanske den viktigaste delen av WarEra:
Communityt.
Det var inte längre bara ett spel vi hade börjat spela för att rädda Sverige.
Vi hade kommit nära varandra.
Väldigt nära.
Vi skrev med varandra från morgon till kväll. För vissa av oss blev det nästan mer prat med människorna i Discord än med våra egna familjer.
Vi skrattade, retades, planerade, firade vinster och satt uppe alldeles för sent tillsammans efter förluster.
Någonstans hade anledningen till att vi spelade förändrats.
Vi hade kommit för Sverige.
Men vi stannade för varandra.
Och när det hände öppnade sig resten av WarEra.
Politiken. Diplomatin. Operationerna. Ekonomin. Sustain; slåss dag efter dag utan behov av att gå eco. Allt detta tillsammans.
Spelet behövde inte längre bara handla om att vänta på nästa gång Sverige blev attackerat.
Vi kunde själva skapa något. Välja riktning. Varje dag har vi möjligheten att ta en ny väg, vi fastnar inte i gamla mönster.
Det var där Yemen blev viktigt.
Och mest av allt är jag idag stolt och glad över det samarbete Yemen har med Sverige.
Jag är stolt när jag ser den damage Yemen bidrar med när Sverige är i krig.
Och jag är kanske ännu mer stolt när jag ser den svenska flaggan dyka upp i våra battles när Yemen blir attackerat. Nästan lite tårögd.
Det betyder något.
För vår svenska stolthet försvann aldrig.
Den kommer alltid finnas kvar.
Det råder ingen tvekan om det.
Men svensk stolthet behöver inte betyda att spelets framtid redan är bestämd åt oss.
Den betyder inte att gamla fiender måste förbli fiender.
Den betyder inte att gamla allianser och konstellationer, skapade innan många av oss ens började spela, måste leva vidare för evigt.
Vi kan vara stolta svenskar och samtidigt tänka själva.
Vi kan försvara Sverige och samtidigt samarbeta med människor som Sverige en gång slogs mot.
För mig är det kanske det finaste med relationen mellan Sverige och Yemen idag.
Den bygger inte på att någon av oss måste ge upp vilka vi är.
Den bygger på att vi har vuxit tillsammans, den bygger på kärleken till varandra, inte vilka vi hatar.
Och vi väljer själva vår väg framåt, inte historiska konflikter vi inte känner till bakgrunden till.
Yemen ❤️ Sverige