Likt ett ekollon gömt i skuggan kastad från stora askar förvägrades vi solen.
Ett bokträd föll och drog med sig en ask i sitt fall.
Solen smekte vår kalla kind och vår krona sköt upp mot solen. Vinden bar våra röster och segersång genom skogen.
Snart hade varenda varelse blivit varse om vår storhet.

Men vem ska läka träden som föll när vi växte? Vem ser till att de alla står stadigt inför stormen?

Vem bygger nytt av gammalt spillvirke? Broar till våra vänner, murar mot våra fiender
I mitt sinne ekar en tanke: kan kronan fälla trädet om rötterna inte går djupt nog?

När gamla fiender kommer tillbaka måste vi stå fast. Vi ska mota bort dem med ett raseri som gör att de aldrig visar sig i Storskogen igen.

Er fjäderprydda vän i Storskogen
Caeruleus